Jag kunde knappt andas och funderade på om jag skulle ringa ambulansen eftersom jag var själv hemma.
Det gjorde så otroligt ont men efter ett tag så släppte smärtan och återgick till det "normala" dvs. den vanliga smärtan jag går runt med.
Som tur är har jag tjejerna i facebookgruppen man kan skriva till när som. De kan trösta och förstå den oro och sorg man känner. Jag trodde aldrig att man skulle få ett sådant stöd utav människor du aldrig träffat och vissa du faktiskt aldrig kommer att träffa.
Men sjukdomen har fört oss närmare varandra <3
En vacker text!
Ska försöka få upp sambon ur sängen så jag kan få sällskap in till stan, behöver byta ett par leggings som sitter jätte fult :( (nej, jag provar inte innan hahaha)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar