Det är oftast under nätterna när jag inte kan sova som tankarna ploppar upp likt den plötsliga stormen och det finns inget jag kan göra för att stoppa det.
Jag saknar vår dotter något otroligt mycket, jag undrar hur hon hade sett ut nu. Om hon skulle vara en busig tös eller mammas lilla prinsessa. Kanske skulle hon älska att sitta med pappa och pilla på allt i bilen.
Tyvärr är detta något vi aldrig får reda på och det gör ont!
Det gör ont att förlora sitt barn, mer än någon kan förstå.
Det finns inget jag finner tröst i och att höra folk säga att tiden läker alla sår stämmer inte!
Du lär dig att hantera det på något sätt eller gör som mig, lider i tystnad.
När man sen får en diagnos som du vet kan göra att du kanske inte ens kan få fler barn svider riktigt ordentligt.
Alla möjliga tankar snurrar runt och det finns inget du kan göra för att stoppa det.
- kommer jag få bli mamma igen?
- Kommer jag få höra ett barns skrik?
- Höra mitt barn få säga mamma/pappa?
- trösta, bråka och förlåta?
Jag försöker smälta detta med en stor familj. Tänk om vi bara skulle kunna gå ett barn?
Jag har alltid drömt om en stor familj men nu önskar jag oss en enda sak och det är att få bli en till.
En utav oss båda.
Och tillsammans blir vi ett.
Men i mitt hjärta lever vår lilla dotter för evigt och jag glömmer henne aldrig ! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar