Jag funderar ofta och mycket, har alltid gjort det och kommer förmodligen aldrig sluta med det.
Att vara en människa som pratar mycket och inte skämms för att vara sig själv, att vara en människa som gärna delar med sig av det h*n lärt sig genom det h*n gått igenom är inte givet.
Man kan antingen se det som en gåva eller skämmas för det.
Jag tillhör den grupp som inte skäms, jag tillhör gruppen som vågar stå på mig och prata.
Jag är den som vill göra en förändring.
Med det sagt betyder inte det att jag är någon SuperWoman.
Nej! Absolut inte!
Men jag vill göra något, något som kan göra saker och ting bättre för andra.
Som person är jag en tjej som vill göra ALLT och gärna allt samtidigt.
Tyvärr så inser jag inte mina begränsningar och blir jätte ledsen när jag måste avbryta det jag vill göra.
Mitt liv har förändrats något enormt de senaste åren.
Mitt liv är inte det jag ville ha, det är inte det jag såg framför mig som barn
Istället har jag fått en massa sjukdomar som gör att jag måste förändra HELA mitt liv.
Jag måste anpassa mig efter sjukdomarna och det finns inget jag kan göra åt det.
Dem finns kvar och jag får göra det bästa utav situationen.
Nämligen att vara en riktig KÄMPE.
* För min yngre läsarpublik kan detta vara ett tråkigt inlägg just för att det är svårt att sätta sig i en situation man inte kan förstå. Det är tråkigt för att det inte handlar om mode och annat.
Men ni förstår, detta är en människas verklighet.
En verklighet jag inte kan rymma ifrån. För hur snabbt jag än springer kommer den ifatt mig.
1 kommentar:
Låter tufft men jag antar att man lär sig att hitta sitt sätt att få vardagen och livet att fungera tillsammans med sjukdomarna. Man ska ju inte vara sina sjukdomar utan sig själv, men samtidigt har man hela tiden det med sig och kanske till och med måste kompromissa med dem för att få i hop det! Kämpa på tjejen!
Skicka en kommentar