söndag 24 juni 2012

Varför bloggar jag? Ett långt ärligt inlägg

Jag funderar lite på detta om varför jag startat en blogg.
Under detta året har jag startat 3 bloggar, då kan man ju undra varför jag har bytt så många gånger.
Första bloggen var på Devote och jag fick enormt mycket läsare och kommentarer varje dag, när jag grävde djupare i saken insåg jag snabbt vilka som var mina läsare och var dem ville läsa.

Det var unga tjejer som följde varje steg man tog, dem ville läsa vad man hade gjort, se bilder.
Tanken från början var att berätta om Endometrios och vara mig själv.
Men jag märkte snabbt att jag tillslut inte var mig själv, när jag hade riktigt ont och mådde dåligt skrev jag inte ut det på bloggen.
Jag var "glad" och läsarna stannade.

Självklart gav det en hel del energi att få så god respons på sin blogg men jag kände att det var på fel sätt.
Därför bytte jag till blogspot, och jag försökte öppna mig mer och mer.
Det började handla mer om Endometrios och nu var stödet helt annorlunda.

Inga kommentarer men läsarna kom tillbaka.
Då började jag funderar över skillnaden.

Jag har inte pengar, mitt liv är inte roligt! Jag sitter hemma och glor ut genom fönstret och hoppas på att få må bra en dag!

Detta tar många unga för givet, dem har ingen aning om hur livet kan komma att bli.
Jag funderar ibland på om jag lämnar ut mig för mycket på internet men har insett att jag bara skriver om hur det faktiskt är. Detta är min sanning och många andras som lever i tystnad.

Jag är sjukskriven på heltid men utan ersättning, sambon studerar och får sitt csnlån. Vi bor i en liten 1:a och har tre hundar.
Vi är aldrig utan mat men jag minns inte sist jag köpte något till mig själv, när frikortet och högkostnadskortet går ut läggs alla våra pengar där.
När någon utav hundarna blir dåliga går allt dit.
Vi har inget av värde att sälja och är FATTIGA, ja faktiskt så är det sant.

Vi lever lägre en normen men har inte rätt till att få hjälp då min sambo är försörjningsskyldig.
HAHA på sina 8000 kr han får från csn?
Jo tack det räcker väldigt långt till två personer.

Men vi överlever tack vare att jag är smart, nej jag skryter inte, jag är smart när det gäller våra pengar.
Jag lyckas spara pengar utav det lilla vi har.
Vi ordnar en buffert till hundarna och till mig eftersom vi vet att det kan komma att kosta oss en hel del om det är så att jag behöver ligga inne.

För oss är det mycket pengar för en annan en droppe i havet.

Jag kommer lätt ifrån ämnet märker jag men vill berätta varför jag är här.
Jag vill hjälpa andra tjejer som varit där jag var och tjejer som är där jag är nu.

Att bli kallad för hypokondriker under en massa år, att INGEN tar en på allvar gör en sorgsen och ibland börjar man tom fundera själv på om man kanske inbillar sig.

När du sen får din diagnos får du höra att man ska kämpa på?

Testa du att spy utav smärta, inte våga andas för att det gör så ont.
Förlora dina vänner, ditt sociala liv för en sjukdom du INTE vill ha!
Inte nog med det, du blir på köpet en missbrukare.
Eftersom du äter så mycket smärtstillande ökar toleransen och du blir knappt smärtlindrad.
Smärtan påverkar dig så mycket att du tom blir glömsk.

Det har blivit så illa att jag glömmer bort saker jag gjort för 10 minuter sedan.

Jag är 24 år
- Är i klimakteriet
- Är beroende utav smärtstillande
- Magen är förstörd
- Känns ibland som jag tappat den sociala förmågan jag en gång hade
- Känner mig knäpp i huvudet eftersom jag inte orkar koncentrera mig på mindre viktiga saker

Det finns så mycket mer men just nu har jag så djävulskt ont och stänger ner för stunden
Eleni

Inga kommentarer: