Min läkare har nu tvingat mig till att prata med en kurator, man kan ju undra varför men hon tycker att man behöver prata med någon när man lider utav kronisk värk och när man fått en diagnos man ska bära med sig hela livet.

Tillslut gick jag med på det och bestämde mig för att ta en kontakt med henne då jag kände jag att jag egentligen inte hade något val.

Vi kom överrens om att ha en telefontid istället för att jag ska komma till henne.
Jag insåg snabbt att grunden i det hela inte handlade om min endo utan hon ville att jag skulle prata om sorgen, den förbannade SORGEN
Självklart började jag gråta och sa att jag inte klarade av det och vi avbröt detta.

Det roliga är att jag kan prata om allt på denna jord, mina mest privata känslor.
MEN jag kan inte prata om vår dotter!
Det räckte med att jag började med att berätta att jag blev gravid den där vintern och sen kom känslorna över mig.

Jag har tränat mig själv till att hålla allt inom mig.
Det skyddar mig och får mig att överleva dagen.

Hur ska jag då kunna prata om något som gör så ont?
Ska några samtal med henne få mig att bli bra?
Ska jag känna mig mindre ledsen?

Detta är mitt sätt att hantera smärtan, den gör alldeles för ont för att prata om, den gör för att dela med sig.
Jag ligger hellre och spyr av smärtan, skriker hellre av smärta, svimmar av smärta.
Endo-smärtan är ingenting jämfört med den smärta man känner när man förlorat sitt lilla barn.

Det blir en lång text, men för mig är det mitt kanske nya sätt att bearbeta sorgen.

Men jag vet att efter den dagen kommer mitt liv aldrig bli desamma.
Och döden skrämmer mig inte på samma sätt som det gjorde då, för när hon dog.
Dog halva jag!

Jag gråter nästan aldrig längre, enda gången jag gråter är när jag har ont och när någon eller jag själv börjar prata om henne.

Man kanske behöver gråta för att släppa ut lite sorg men jag känner att jag gråtit så otroligt mycket att det inte finns så mycket mer att släppa ut!