Det har snart gått 3 år sedan vår lilla flicka föddes och jag var som besatt ett tag.
Det enda jag kände var att jag ville få ett nytt barn, men nu när tiden har gått så har jag längtat efter ett syskon.
Men nu är jag helt plötsligt rädd!
Rädd för att vara gravid, rädd för att föda.
Tänk om det barnet dör?
Vågar jag vara lycklig under en framtida graviditet?
Kommer jag ens kunna tro på att jag är gravid?
Jag vill inget hellre en att tiden ska gå snabbt så jag bara kan få föda och få upp barnet på mitt bröst, få höra att barnet lever och mår bra!
Jag har alltid sett framemot att föda vaginalt men nu känner jag att jag är rädd inför framtiden.
Vågar jag föda igen?
Vågar jag ligga där och vänta på vårt barns skrik?
5 kommentarer:
sv: tack! hoppas du fortsätter kika in och kommentera :D
Du kommer våga det, hejja dig!
Tack snälla! <3
tack för din kommentar... så ja man gör nog konstigt nog det. :)
angående ditt inlägg här...
så fick min farbrors fru föda fram en död liten pojk :(
men nästa graviditet gav en underbar liten flicka, som nu blivit nästan stor. :)
en annan bekant förlorade deras bebis efter ca 2 veckor, bebisen var förtidigt född(v 24), även dom har fått en till frisk o fin pojk och väntar nu en till liten..
så du ska inte vara rädd.. du kommer få ett sött litet troll du med. :)
men jag förstår din rädsla på ett sätt, jag är själv livrädd för att få missfall, efter mitt förra missfall.. så jag är konstant orolig.
men det är en mamma i ett nötskal?? oroliga ska vi vara.. annars är de nå fel. :P
kram
Det är nog det värsta man kan vara med om, att förlora sitt barn :(
Trots att det gått "lång" tid så känns det fortfarande fruktansvärt.
Hehe, det har du rätt i!
Längtan efter ett syskon till vår dotter är ibland så stor att jag tror att jag ska spricka.
Men att vara rädd är precis som du säger, något vi alla mammor får gå igenom livet ut för våra små som blir stora.
Jag hoppas på att en dag få uppleva vårt barns skratt, tårar m.m
Kram
Skicka en kommentar