Att ha ont fysiskt är inte samma sak som att ha ont psykiskt och ibland är den psykiska smärtan värre en den fysiska.
När jag fick beskedet svart på vitt att jag hade Endometrios kände jag bara att jag hade rätt.
Men vad händer sen när man börjar fundera på sin diagnos?
Detta är något jag ska leva med hela livet, jag vet inte om jag blir bra och vet inte heller om jag för över den till min framtida dotter.
Den smärtan plågar mig att inte veta.
Den pyskiska smärtan jag får leva med efter att vår dotter dog är ingenting jämfört med endosmärtorna.
Ibland kan tabletter hjälpa mig, det dövar smärtan i magen.
Men vilka tabletter ska döva smärtan jag känner i hjärtat?
Jag kanske blir bättre om ett tag, smärtan kanske inte är lika outhärdlig som den är nu.
Jag kanske opererar bort livmodern och blir smärtfri?
Då återstår smärtan inom mig
jag kommer aldrig att få hålla i min dotter
höra hennes röst
få trösta
smeka hennes kind
torka hennes tårar
bli arg
bli stolt
Kanske kan jag få möta henne när jag själv dör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Dina tankar